Sista dagen på 2016 har kommit och för mig personligen är det ofta en dag fylld av vemod. 
Med press på att allt ska vara perfekt – partystassen ska vara snyggare än nånsin, festen ska bli hejdundrande, allt ska glittra och glimma och till och med dukningen ska var perfekt. 

I hela mitt liv har jag strävat mot perfektion – även gällande min kropp – men har för varje år som gått insett att det är ett mål jag aldrig kommer kunna uppnå.
Men under det gångna året har nånting hänt med mina tankar – jag har insett att perfektion finns i massa olika former och att acceptans är ett mycket bättre ord än perfektion. Den insikten har lett mig till ett betydligt rikare liv 2016  – många, många års arbete med självkänslan fick till slut sitt genombrott. 

Jag började året med att ge mig iväg till ett badhus – för första gången sen tonåren – och jag hade fantastiskt roligt. Jag fortsatte sen på badspåret och gick ensam iväg till centralbadet och njöt av både bastu och bubbelbad utan att bry mig nämnvärt om vad någon skulle tycka om min tjocka kropp och mina sladdriga lår. 
Jag publicerade bilder på min kropp här på bloggen – hade för bara ytterligare nåt år sen varit en fullständig omöjlighet
Jag började bära mitt lipödemarmband och började prata med allt och alla om lipödem – jag hade ju inget att skämmas för längre
Jag fortsatte dansa, blev kär i foxtroten, och utmanade mig själv varje vecka att lära mig nåt som jag alltid inbillat mig att jag inte kan
Jag ställde upp på intervjuer i två tidningar och berättade om lipödem och visade upp mina bara ben inför allmänheten
Jag stod på segels Torg iförd endast kompressionstrumpor och T-shirt i samband med en demonstration
Jag gick för första gången på en fest i kort kjol och strumpbyxor – jag överlevde 
Jag började dansa i korta kjolar och klänningar – och jag kände mig till och med fin- och sval – en nyhet för en annars påbylsad lipödam 😛
Jag tog det kloka beslutet att skjuta upp min operation för att hinna varva ner och vara i bättre fas med mig själv och också hinna ta reda på mer information
Jag har under hela året publicerat bilder på mina ben både på bloggen och instagram och visat dom för all möjlig vårdpersonal, utan att skämmas

Och nu när jag försöker summera 2016 känns det som att det inte bara varit ett genombrott för min personliga resa utan verkligen ett genombrottsår för lipödem. 
Tänk så många som fått vetskap om sin sjukdom under det här året. Kanske speciellt under den internationella lipödemmånaden juni, då vi inom SÖF också anordnade den första lipödemdemonstrationen i Sverige någonsin.
Medlemsantalet hos SÖF med lipödem har ökat markant under året och i “Lipödem – inte mitt fel”-gruppen på facebook är det en jämn tillströmning av kvinnor som söker hjälp och svar och vi har en fantastiskt varm och fin gemenskap därinne i vår egna lilla fristad.

Vi fokuserar ofta på det jobbiga och att det känns som vi alla strider i motvind och utan resultat – och vi har en väldigt lång bit kvar att vandra, men vi ska inte glömma allt vi åstadkommit tillsammans under det här året.
Vi har kommit långt vad gäller gemene mans kunskap om lipödem. Det börjar bli allt vanligare att svaret blir “ja men det har jag hört talas om” – än – “vad är det för nåt” när man pratar om lipödem.
Och det är vi alla tillsammans – trots att vi är sjuka, smärtpåverkade, deprimerade och utbrända – som måste orka fortsätta föra den här kampen vidare. 

Nyår handlar mycket om att sammanfatta och blicka framåt – och vi får aldrig sluta tro på att det kommer bli förändring. Jag tror att det kommer ske stora saker under 2017 men bara om vi fortsätter ligga på och strida för åra rättigheter. Vi måste fortsätta våga öppna oss och våga synas. Bara då kommer vården till slut tro på oss. 
Jag tror på 2017 och jag är övertygad om att vi inom några år kommer få den hjälp vi behöver och förtjänar.

Önskar er alla allt gott och ett spännande och framgångsrikt 2017!