Hej!

Mitt namn är Irene Klingborg. Jag är 55 år och bor i Trelleborg.

Som barn var jag mycket liten i växten, undernärd kallades jag till och med av barndoktorn och jag fick extra vitaminer för att växa till mig.
När jag som sjuåring började i 1:an vägde jag ca 16 kg men i tio-årsåldern hade siffrorna på vågen börjat stiga och när jag nådde tredje klass vägde jag det tredubbla, 48 kg.
De vuxna i min närhet menade att min tillväxt berodde på att jag börjat skolan och satt stilla mycket, men det var en förklaring jag aldrig förlikade mig med –  vi barn lekte ju alltid och var aldrig stilla.  Det var tjuv och polis, cowboys och indianer, vi cyklade, sprang olika friidrottstävlingar – ja, stilla var vi aldrig.

Sen kom tonåren och det var då den riktigt stora förändringen i min kropp startade. Rumpan och höfterna blev större, jag fick ofta höra att “på den rumpan kan man ställa ett glas utan att det ramlar av”. Och redan då hade svanken börjat göra ont vid beröring.

Min förståndiga mamma som ville mig väl frågade om jag ville börja på Viktväktarna med henne så vi kunde lära oss att äta bra mat. Så det gjorde vi, och hon var med mig hela tiden för att det inte skulle gå fel för mig och tillsammans kämpade vi på – men utan några större resultat.

Det var också under tonåren jag började få problem med byxor. För att låren skulle få plats tvingades jag köpa byxor i några storlekar större än vad resten av min kropp behövde – så med min nya byxor fick jag gå direkt hem och sy in dom midjan eftersom dom var på tok för stora till min lilla överkropp. Det blev inte snyggt alla gånger ska jag säga för bakfickorna hamnade på fel plats, och det var känsligt i unga år.

Förutom byxor som satt som dom skulle drömde jag också om att kunna ha höga stövlar. Min underbara mamma försökte återigen hjälpa mig och letade runt efter stövlar med brett skaft, tänk det var innan datorns tid, men de vi fick tag i var ändå för smala runt vaderna så då lämnade hon in stövlarna till skomakaren så han töjde ut skaftet, så fick jag stövlar jag med.

Jag har förbannat mina ben många gånger i livet men fick lära mig hemifrån att vi alla är olika, med olika kroppar och hudfärger, så jag har inte haft direkt dåligt självförtroende. Jag hade en rolig tonårstid och kunde t.o.m. känna mig sexig med min smala midja.

Men nästa stora förändring skulle komma i samband med mina båda graviditeter när jag var 18 och 21 år gammal. När jag väntade min dotter gick jag upp 34 kg och med min son 30 kg, men jag kunde bara gå ner ca 10- 20 kg efteråt. Det var då jag började undra varför jag hade så evinnerligt svårt att gå ner i vikt. I den vevan började jag också fundera över varför just höfter och lår bara blev större och större och hur det kunde komma sig att det gjorde ont i benen när barnen la sina händer på dem.

Mina funderingar fick mig att kontakta en läkare men jag fick såklart det klassiska svaret – banta och rör på dej mer.
Jag svarade att “det är det jag gör,  det är inte fel på huvudet – bara benen”.

Sommaren 1990 fick jag ytterligare bevis för att nånting verkligen inte stod rätt till när jag över en natt svullnade så pass att jag inte kunde få upp mina jeans över höfterna. Byxor som jag hade haft på mig dagen innan – jag bröt ihop totalt.
Trots alla dessa tecken stod fortfarande min läkare oförstående till mina smärtor och viktproblem och jag själv började tänka att det måste vara något fel på hormonerna. Ytterligare sju år senare föreslog min läkare att jag skulle opereras.
Jag erbjöds en Gastric Bypass-operation och glad i hågen tänkte jag att nu kommer mitt liv tillbaka. Men se så enkelt skulle det inte bli – jag gick ner ca 50 kg men fortfarande var mina ben och höfter betydligt större än resten av kroppen och nu hade även armarna börjat bli otympliga.

Det var inte förrän i september 2004, då 43 år gammal, som jag till slut skulle få rätt beskrivning på mina problem. Jag hade blivit remitterad till Dr. Håkan Brorson på Plastikkirurgen SUS Malmö och av honom fick jag diagnosen Lipödem.
Äntligen hade jag fått en förklaring till mina tjocka höfter, lår och armar. Nu får jag hjälp… trodde jag.

Lyckan visade sig dock bli kortvarig för när jag sökte information om vad lipödem egentligen var och insåg att ingen hjälp finns att få här i Sverige bröt jag ihop igen.

I 12 år har jag sökt efter hjälp, har tjatat mig till remisser och behandlingar men blivit avhyst med förklaringen att jag var alltför resurskrävande. Jag var på intensivbehandling under tre veckor och  tappade ca 1.6 liter på varje ben.
Ett bra resultat alltså – men jag får trots det ingen fortsatt behandling för att bibehålla det. Under alla dessa år har jag provat allt för att försöka bli av med mitt lipödem.

Jag har gått på urindrivande tabletter – Reductil, Xenical och även Acoplia som gav folk självmordstankar. Jag har testat pulverdieter, kålsoppor och till och med dom farliga Helsingörs tabletterna som jag senare fick veta innehöll efedrin. Jag har tränat, cyklat och promenerat. You name it – I did it.

Jag kan förstå att människor utan medicinsk kunskap tittar och tisslar och tasslar bakom min rygg, men INTE sjukvårdens kränkande behandling.

Med tiden har smärtan i benen utvecklats till att bliv ett rent helvete. Det är som att gå runt med trästockar till ben och mina höfter, knän och leder värker ständigt. Till följd av detta genomgick jag 2012 en total höftledsplastik men efter den operationen har jag ännu svårare att gå och har en haltande, vaggande gång och ONT.

I fjol åkte jag till Tyskland för en “second opinion”. I och med att jag gått obehandlad i så många år har mitt lipödem nu utvecklats till ett lipolymfödem stadie III i benen och lipödem stadie III i armarna.
Det här betyder att det nu är det bråttom för mig att få hjälp –  annars hamnar jag i rullstol.

Redan i dag är jag 75% sjukpensionär och jobbar bara 25%. Det är knappt så jag orkar det och jag som älskar mitt jobb…
Jag försöker förlika mig med tanken på att jag kommer att bli beroende av andra människor och familj framöver och även om jag vet att de ställer upp och hjälper mig så har de sina egna liv att leva.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur allt kunde varit om jag fått behandling för min sjukdom – jag saknar mitt liv.