Som väntat avslogs motionen igår och vi kommer nu att få koncentrera oss på att väcka frågan om vård för patienter med lipödem via landstingen först och främst.
Väldigt tråkigt såklart och min panik över att tiden rinner iväg utan att jag får nån hjälp blir bara större och större.

Jag oroar mig för hur jag skulle klara av att ta lån på 150 000 för den operation jag mer och mer landar i att jag måste göra. Osäkerheten kring vad som kommer hända med min kropp om jag inte gör den känns på tok för stor.

I övrigt är den psykiska påfrestningen också fortfarande påtaglig efter förra helgens seminarier och jag är inte ledsen och låg bara för min egen skull, utan även för alla andras. Alla historier jag får läsa varje dag i vår grupp på facebook hur kvinnor med lipödem blir behandlade och hur hårt smärtan tar på dom klamrar sig fast i hjärtat, oavsett om man vill eller ej.

Därför kommer jag under en tid framöver att publicera några av mina medsystrars livshistorier under rubriken “Att leva med lipödem”.
Hoppas ni läser texterna och kan ge dom några stöttande ord här på bloggen.