Bitterljuv beslutsamhet
2016-05-29

Maten puttrar på spisen, min mysbelysning är tänd och från datorn hör jag min spotifylista med foxtrotmusik.
Jag har precis kommit tillbaka hem efter en sen träningsrunda i solnedgången och njuter av känslan efter ett avklarat träningspass.
Jag älskar att träna på kvällen och speciellt att köra ett pass på utegymet nere vid badet, där har jag utsikt över vattnet medan solen sakta trillar ner bakom trädtopparna.

Men ikväll är den där känslan efter avklarat träningspass bitterljuv… Jag känner mig duktig att jag tog mig ut men så ledsen över hur min kropp svarar på fysisk aktivitet nuförtiden.

Sen jag beslutade mig för att operera mig har nämligen en nytt mål tagit form i mitt inre. Den där kämparglöden har väckts till liv igen, ni vet den där jag brukar prata om som inte ger sig förrän målet är uppnått… Den här gången gäller det mina tankar kring hur jag vill ge min kropp så bra förutsättningar det bara går inför operationen och därför har jag bestämt mig att oavsett hur trött jag är eller hur ont jag har så SKA jag ut på mina träningsrundor.
Så ikväll var det upp till bevis att jag står fast vid min beslutsamhet så jag trotsade min trötta kropp som stått upp och jobbat i över åtta timmar och gav mig iväg.

Nu sitter jag här, en timme senare, och är nedstämd istället för glad och tillfreds med min insats.Jenny_ont
Jag som älskar att träna, älskar att känna hur musklerna svarar, pressa mig till bristningsgränsen för att se vad jag kan uppnå… jag har nu muskler som känns som dom är borta, eller dom är där men det känns som dom är i dvala.
Mjölksyran och den totala tyngdkänslan kommer numera på en gång.

Kvällens styrkepass gick hyfsat men vägen hem efteråt som jag hade tänkt att jag skulle jogga – nej, det gick inte… Jag gjorde två tappra försök men när benen är så tunga så det känns som en elefant har gjort avtryck i asfalten efter mina steg gav jag upp.
Den här tyngdkänslan är förlamande…och knäckande. När det spritter i benen där inne i tankarna och jag med lätta ben vill springa i takt med musiken i mina lurar men när jag försöker så är det som att nån förstört kopplingen mellan tanke och kropp.
Absolut ingenting är LÄTT och definitivt inte smärtfritt.

Det här gör mig så himla ledsen, jag vill ju, jag är beredd att kämpa. Jag och min kropp har ju redan kämpat i tjugo år men nu är det värre än nånsin. Min kropp har alltid varit tung men inte såhär. Det känns som att nån har satt ett rep runt mina höfter och drar mig neråt för varje steg jag försöker springa. Och det som kanske är mest frustrerande av allt är att jag har rätt mindset, jag är van att kämpa och ger mig inte lätt – men nu gååår det bara inte.
Smärtan gör sig påmind i allt – varenda steg, nästan varenda rörelse.

Under tiden jag skrivit det här har min vänsterhand dessutom nästan domnat bort och jag fryser in till märgen på baksidan av mina armar. Har aldrig tidigare förstått hur jag kan vara så varm så att svetten rinner och samtidigt vara så kall “i fettet” som jag brukar säga – men nu vet jag ju att det är lipödemet som ställer till det.
I torsdags var jag och dansade bugg och foxtrot som jag tycker är så roligt så jag skulle kunna göra det varje dag – men efter några timmar har jag så ont så jag knappt kan njuta av det roliga längre. Och för att inte prata om efterdyningarna – det dröjde till fem på morgonen innan krypningarna och “växtvärken” i benen gav sig så pass att jag äntligen kunde somna. Eller så var det kanske av ren utmattning jag till slut somnade.

Ska livet verkligen vara såhär???

Jag har så mycket energi och livsglädje, så mycket jag vill göra – tänk vilket upplyft mitt liv skulle få om jag kunde få uppleva smärtfria dagar…

Följ mig gärna på sociala medier!

Kontakt:
info@levamedlipodem.se

Arkiv

Kategorier

4 Kommentarer

  1. Annelie

    Åå vad jag känner igen den känslan du beskriver. Nu vet jag i alla fall varför jag har den, men så frustrerad jag varit…”vad är det för fel!!!!”Älskar att träna. Tillbringar mer tid på gymet än någon annanstans. Har varit ledsen, arg, bitter, förbannad. Folk omkring mig säger alltid att dom är så imponerade av mig för att jag kämpar & aldrig ger upp (har ju alltid trott att allt beror på sle:n & hypon). Men nu vet jag att det även är lipödem och får väl tar det som det är för ge upp gör jag INTE!!!

    Svara
  2. Karin W

    Känner precis som Annelie igen mig i det du skriver. Hur i helsike kan benen kännas som de väger ett ton! idag genade jag via en saluhall för att åka hiss upp till markplan, 25 trappsteg var som att bestiga Kebnekaise. Bra du har ditt beslut som sporrar dej, försök se framåt fast det är tungt just nu. Kämpa för att vara i god kondition, kanske funkar det bättre för din kropp ta en morgonrunda istället? Ledsamt att din kropp inte orkar, när tanken vill. Kram

    Svara
  3. Carina E

    Alltså kunde varit jag som skrivit det själv…gick 4 km igår efter ett jobbpass sen har jag inte kunnat sova inatt, visst det var varmt men det var den jäkla värken som är så jobbig…hade varit lättare att få ett diagnos diabetes eller ngt annat kännt för då hade man fått hjälp…nu står man här med Ja du har lipödem men de finns inget att göra…det är bara estetiskt sa min läkare iförrgår…:/
    “Bara estetiskt..?” eller huuuur…
    Men känner jag ger inte upp, har alltid kämpat och kanske är för att man har denna man fått kämparglöden…
    Kramkram

    Svara
  4. Inte mitt fel

    Jag drömmer om att få hoppa in i någon annans kropp, bara för en stund, för att få känna hur det skulle kännas utan dom här tunga benen. Jag funderar mycket kring vad jag hade kunnat åstadkomma för träningsresultat om jag hade haft en frisk kropp.
    Jag hoppas verkligen att operationen ska kunna ge mig lättnad i kroppen så att jag kan fortsätta träna och inte blir orörlig och därmed ännu sjukare.

    Jag upplever det som att jag måste ta mig över en viss smärtgräns innan det släpper lite. Som en kulle ungefär, skitjopbbigt på vägen upp men har man väl passerat toppen så släpper det sen.
    Jag är också övertygad om att det är superviktigt för oss att försöka hålla oss i god form så länge det bara går så vi inte får förtvinade muskler. Aktiva muskler borde rimligtvis hjälpa oss till bättre mående.

    Carina, har du fått nån hjälp av din vårdcentral eller tror din läkare fortfarande att det bara är ett estetiskt problem?

    Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Arkiv

Kategorier

Vill du hålla dig uppdaterad och inte riskera att missa några nyheter?

Genom att registrera din e-postadress får du ett mail i din inkorg varje gång
det finns ett nytt blogginlägg att läsa.

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial