Nu har det gått två veckor sedan jag kom hem efter den efterlängtade och extremt välbehövliga utlandssemestern.
Jag och min kompis ägnade dagarna åt att sola, bada, läsa böcker och framförallt umgås med varandra.
Kvällarna såg i stort sett sett likadana ut allihopa under hela veckan, vi började med lite häng på balkongen innan middag nere på stan väntade. Vi kom nog som senast i säng vid midnatt och det var enormt skönt att kunna få nästan åtta timmars sömn så många dagar i rad, det var alldeles för länge sen.
Innan resan hoppades jag att lite lugn och ro skulle göra gott för min kropp.
Jag har haft flertalet nackspärr under sommaren och nya ligger lite på lur hela tiden, jag har ett ständigt behov av att massera nacke och mina “golfbollar” som jag brukar kalla dom som sitter längs med hela skuldrorna och jag måste flera gånger dagligen knäcka både nacken och och skuldror.
Efter ett par dagar på semstern oinsåg jag plötsligt att behovet av att kä’nmäcka och massera var som bortbdetta som försvann nästan helt efter ett par dagar.
Smärtan i vaderna var påtaglig innan jag åkte och första dagarna kände jag ett stort behov av att massera dom och försöka få det stela och onda att lossna.
Jag sov med stödstrumpor och fortsatte smörja med mitt liniment och efter 3 dagar (och en helkroppsmassage senare) var smärtan betydligt bättre. Stelheten hade minskat, värken och myrkrypningarna hade avtagit och jag hade nästan fått tillbaka känseln i mina stortår som varit mer eller mindre borta sedan i juli.
Det som däremot fortsatte att besvära mig utan nån som helst lindring var min ländrygg. Faktum är att den nog nästan blev värre under veckan för den gillar inte att ligga ner speciellt länge i sträck, eller hela min kropp funkar ju så att inget bör göras för länge utan istället är variation det som funkar för mig. Min egen teori är att detta hör ihop med överrörligheten som lipödem ofta medför.
Sammanfattningsvis får jag säga att kroppen svarade väldigt bra på vilan och rent mentalt var det så oerhört skönt att komma bort från min hemmiljö och vara nånstans där jag faktiskt inte kunde jobba – vare sig med mitt vanliga jobb eller med lipödemrelaterade frågor. Eller hitta på nya projekt för den delen – som att rensa garderober, städa köket eller nåt liknande som jag annars brukar göra då jag är “ledig”.
Väl hemma igen kände jag mig i princip utvilad och för första gången på många år var jag mentalt redo att ta mig an hösten.
Jag har skogen väldigt nära inpå mitt hem så jag gav mig ut på en kortare runda och insåg att det är just det korta spåret som är ca 2,5 km som jag ska nöja mig med under kommande halvår. Jag ska inte ta dom längre 5- eller 8-kilometersrundorna bara för att jag vill, utan nu faktiskt hålla mig till vad jag lovat mig själv – att inte överanstränga mig med smärtpåslag och utmattning som följd.
Nöjd över mitt beslut tog jag mig runt i en rask promenadtakt och avslutade sen med några styrkeövningar vid utegymmet. Det här kändes som ett perfekt upplägg för hösten.
Efter lunch åkte jag sen till jobbet och på vägen dit gjorde jag misstaget att logga in på min mail som jag aktivt hade valt att inte öppna på semestern. 68 nya meddelanden slog emot mig – detta i min inkorg för lipödemfrågor. Inga jobbmail, inget privat – bara lipödem.
Efter det väntade sen en stressig dag på jobbet och efter bara några timmar insåg jag att alla mina ryggsmärtor var tillbaka – pang sa det bara, så var allt som vanligt.
Stressen hade slagit till direkt när jag såg siffran 68 torna upp sig där i mobilfönstret. Hur skulle jag ens hinna läsa allt? Och än mindre hinna både svara på och göra det som jag misstänkte att några av meddelandena säkert skulle kräva av mig…
Den här upplevelsen som kom så direkt inpå den sköna semesterveckan fick mig ännu en gång inse att jag inte kan fortsätta i det här tempot jag håller.
Jag mår inte bra av det och när det inte finns glädje kvar utan bara tunga måsten inser till och med jag det många av mina vänner har försökt säga till mig under en längre tid – jag balanserar på en skör lina till utmattningens gräns.
Så med fokus på att lugn och ro skulle vara min melodi i höst fick jag mig därmed en utmaning på en gång när jag ändå var tvungen att försöka ta mig igenom både mail, jobb och annat som vardagen kräver – och mitt arbete med bloggen som jag så gärna VILL göra men som slukar enormt mycket tid.
Mina tankar och känslor skenar hit och dit mellan att det skulle vara så skönt att bara lägga mig i soffan en kväll och se på några serier, eller läsa en bok, innan jag somnar för att i nästa sekund fokusera kring allt jag vill göra och hur bra jag mår av att få saker gjorda. Och för att inte tala om känslan när jag vet med mig att jag åstadkommit nåt – gjort skillnad för någon annan.
Förutom det älskar jag ju dessutom att planera för event och jobba med nya idéer – men idéerna hos mig tar ju aldrig slut och det skapar en frustration över att min lista på saker jag vill göra aldrig blir kortare för det poppar ständigt upp nåt nytt.
Jag inser ju själv nu att det här med att dra ner på tempot är betydligt svårare än jag tidigare trott och det är definitivt en stor, stor utmaning för mig.
Helst av allt skulle jag ju vilja jobba med lipödemfrågorna – tänk att få ha ett arbete som skulle kännas så oroligt meningsfullt och där jag skulle få utlopp för en del av mina idéer på betald arbetstid, men vem vet vad framtiden ger…
Med dessa insikter ska jag nu i alla fall försöka minimera stressen så gott jag bara kan. Det enda jag verkligen, verkligen känner att jag måste få gjort innan nästa operation är att få ut allt mitt filmade material så att ni läsare kan få den nyttiga informationen ni kanske behöver innan er första operation.
Och jag vill inte heller ha det hängande över mig när jag kommer hem igen från Tyskland för den här gången ska jag ge mig själv chansen att verkligen vila när jag kommer hem. Jag tror definitivt det påverkar återhämtningen vilket skick man är i innan så den här gången vill jag vara mer i fas med livet och mig själv.
I övrigt har jag påbörjat andra operationsförberedelser och där räknar jag nog också in en ny alkoholfri period.
I våras körde jag helt utan alkohol i fyra månader och jag upplever det som att det faktiskt gör mycket nytta för kroppen att vara utan – det är ju trots allt ett gift.
Nästa vecka kör jag också igång en intensivkurs med LPG:n som jag skrev om för ett tag sen. Jag har haft svårt att få ihop det med tider nu när jag jobbat mycket men under semestern så har jag verkligen kunnat bevittna hur illa ställt det är med min hud så nu hårdsatsar jag på min kur sista månaden här.
På bilden ser ni hur det samlar det sig en liten hög av överbliven hud några centimeter upp på låret där och när jag lägger ut det i vinkel blir det sjukt mycket över som skrynklar sig rejält. Det är liknande problem med magen som skrynklar rejält när jag ligger på sidan.
Jag är ju så tacksam över att vara av med smärtan men det är ju såklart inte jättekul att vara så skrynklig heller när jag bara är 37.
Jag har ett tiotal gånger framför mig och med den nya tre gånger så effektiva maskinen Alliance på Tumba Lipokliniken hoppas jag på att jag ska kunna få några resultat, det känns ju så himla bra i alla fall att jag inte behöver välja på pre- eller postoperativa behandlingar nu såhär nära inpå nästa operation utan att jag kan köra både och samtidigt. Kommer även sitta lite i IR-bastun – det gör nog ingen skillnad för min hud men jag tänker att det gör mig gott vad gäller mitt lugn och ro-konto.
I övrigt har också humöret påverkats av den här stressiga tiden sen jag kom hem, naturligtvis, och den senaste veckan har jag känt mg rätt låg. Jag insåg igår att det till stor del säkert berott på att jag har nedprioriterat min dans – både på grund av tidsbrist men också för jag tänkte att kroppen skulle få återhämta sig. Men på vilken mental bekostnad frågar jag mig nu.
Igår kväll var första gången på nästan en månad som jag hade en sån där rejäl danskväll igen och trots att jag kände att kroppen egentligen hade fått nog efter ca 3 timmar så gick det på ren vilja sista två också. Mitt sällskap frågade mig flera gånger om vi skulle åka hem eftersom han lärt sig att se när jag har ont men ungefär som man pratar om runners high så dansar jag nästan alltid sista timmarna på ren lycka. Väl hemma så får jag betala priset men återigen kan jag konstatera att det dansen ger mig mentalt slår det jag får stå ut med fysiskt.
I dag har jag viss smärta kvar men själen är lycklig igen och jag har återigen fått bevis på vad jag mår som bäst av att göra – dansa!
Hoppas du känner en bra naprapat. Kan nog hjälpa din onda rygg. Och! (Ja jag vet att jag tjatar på m Omega 3)
Men hudkvaliteten förbättras väldigt mycket.
Omega-3 sägs också kunna bidra till att öka kollagenproduktionen (kollagen = ett fiberprotein som det finns mycket av i stödjevävnad. Du kan pma mig eller maila om du vill veta mer.