Sen jag fick min sjukdom bekräftad har en helt ny acceptans kring min kropp infunnit sig. Jag vet nu varför jag inte kunnat banta bort mitt fett och jag har äntligen fått bekräftat att det inte är mina ansträngningar det varit fel på.

Mina nyinköpta dansskor

I och med detta har jag också börjat utmana mig själv till att göra saker som jag förr inte varit bekväm med. Te.x började jag bugga i höstas och det kan jag säga att det var nog det bästa beslutet jag tagit i hela mitt liv. Det är sååååå roligt och efter varje gång jag avslutat ett danspass längtar jag verkligen tills nästa gång jag får dansa. Tidigare har tankar som “nej, jag kan inte eller nej, jag är för tjock” hindrat mig från att göra saker jag verkligen vill och det tänker jag inte tillåta längre. Jag har ett liv att leva för tusan. 🙂

En av dom saker jag velat prova för länge, länge sen var att dansa poledance men det har inte funnits på världskartan att ens prova då jag ju vägrat att visa mig i någon typ av byxor/shorts som slutar ovanför knäna. Vi skulle göra det på en möhippa en gång och innerst inne så ville jag såklart vara med men paniken över att behöva visa mig för dom andra gjorde att jag avstod och erbjöd mig att filma istället.
En stor sorg såklart men så här har så stora delar av mitt liv varit så till slut går sådana beslut på automatik. Men nu har jag som sagt funnit en ny styrka inombords och den acceptans som jag letat efter i så många år börjar äntligen falla på plats. Naturligtvis kommer jag få svackor framöver men just nu känner jag mig stark och oövervinnelig.

Så i förra veckan hade jag bokat in mig på ett prova-på-pass på Vida Pole på söder i Stockholm. Jag var jättenervös innan och för bara ett halvår sen hade jag låtit ursäkterna ta överhanden och avbokat, men inte nu, för nu skulle jag ju ta tag i mina spöken. Jag kom dit och blev avprickad av en trevlig kvinna i personalen och blev sen visad till omklädningsrummen. Strax innan jag gick in så berättade jag för henne att jag var så nervös för att det var första gången jag skulle visa mig i shorts. Hon var väldigt förstående och stöttande men under tiden jag pratade med henne kände jag hur klumpen i halsen växte och tårarna började bränna i ögonen. Jag tror inte man kan förklara för nån som inte varit i en liknande situation hur starkt det blir att ta ett sånt beslut som går helt emot allt det man tidigare gjort. Jag kände mig inte alls modig då utan bara liten och utsatt, samtidigt som jag i huvudet visste att alla skulle ha fullt upp med sig själva och att ingen skull bry sig om mina lår. Men hjärtat och huvudet är ju sällan överens om saker i livet…. 😛

I alla fall så bytte jag om och traskade in i salen, det var en jättefin danssal med dämpad belysning, vilket jag var tacksam över 🙂 Alla var såklart nervösa och funderade kring om vi skulle kunna prestera någon slags dans överhuvudtaget. Vår danslärare kom in i salen och gick igenom några olika tekniker, och det var väl egentligen bara den första grejen som jag kände att jag klarade av. Sen blev det på en gång svårare och mentalt var det en väldigt tuff utmaning då det gäller att våga och inte tänka “jag kan inte”. Men oavsett att dom säger att vikten inte spelar någon roll så tror jag dom inte riktigt, det är fruktansvärt tungt att försöka lyfta en kropp med övervikt med sina bara armar, än värre att försöka sig på att göra nåt vettigt med benen under tiden, haha. Oavsett vad så behöver jag bli väldigt mycket starkare i både överkropp och bål om jag ens skulle ha en chans att lyckas men tyvärr fick jag också erfara att jag skulle ha ett ännu större problem. Ett problem som jag var väl medveten om innan men ville ändå prova.
Den smärtan mot benen när man “kastar” sig mot stången och för att inte tala om när man landade mot golvet. AJ! Efter bara några försök så var mina ben såååå ömma och som alla med lipödem vet så sitter den smärtan i ett tag innan den släpper. Så jag var tvungen att kasta mig på stången igen med redan jätteonda och extremt ömma ben. Jag hade som sagt kunnat räkna ut innan att det här inte är en sport som människor med ömmande fettväv ska pyssla med men jag var så beslutsam över att jag åtminstone skulle testa innan jag sa att jag inte kan.
Resultatet av denna utmaning blev en del kraftiga blåmärken på benen och en fullständigt galen träningsvärk i armar och delar av överkroppen några dagar efteråt. Nu är jag än mer imponerad än jag var innan av vilken extrem kroppskontroll som krävs för att kunna utföra poledance, och jag hade lätt kunnat ge mig i kast med den här “omöjliga” uppgiften om inte smärtan varit så fruktansvärt stor.
Jag får nog helt enkelt hålla mig till min bugg, och det är ju inte så illa det heller 🙂