Den rösten har jag hört hundratals gånger om dagen. Varje dag i så många år. Rösten var ständigt där med nya påhopp…
“Du är fet. Äcklig. Kolla på ditt daller – ingen kan älska nån som ser ut som dig.”
Glåporden kom från en liten osynlig figur som sittandes på min högra axel gjorde mitt liv till en plågsam tillvaro. Med dom ständigt återkommande dömandena fyllde självhatet sakta men säkert min kropp. I över tjugo år satt hon där på axeln med sin höga elaka röst ekande inuti mitt huvud – inte en dag lät hon mig vila från det ökade självföraktet.
Men för ganska exakt ett år sen hände nånting som skulle förändra allt.
Nästan över en natt trillade nämligen min evige följeslagare ner från sin tron och hennes elaka röst kan jag numera bara höra ibland – långt, långt borta och med en ljus och obetydlig röst.
Istället har hennes varma, kärleksfulla och omhändertagande syster tagit plats på tronen. Hon berättar för mig varje dag att jag duger som jag är, att jag inte har nåt att skämmas för, att vi tillsammans – kroppen och jag- kommer fixa allt vi åtar oss och inte minst påminner hon mig om att ha roligt och leva livet.
Den här stora förändringen har berott på en sak, och endast en! Det var när jag för första gången hörde talas om lipödem.
Jag har sedan dess börjat läka det stora, stora såret av självförakt som funnits där inom mig så länge jag kan minnas. Och jag hjälper nu läkningen på traven genom att aktivt jobba med att utmana mig själv och göra sånt jag inte trodde jag kunde, eller var rädd att få kritik för.
För några veckor sen damp det senaste numret av tidningen MåBra ner i min brevlåda. På ett stort uppslag står en tjej med sladdriga och grop
iga lår och ler som aldrig förr.
Hon ler för att hon är fri.
Fri att göra vad hon vill, fri att ha på sig vad hon vill och fri från den mörka hemligheten – att absolut ingen fick se hur hennes lår såg ut.
Tänka sig att den där tjejen ju är JAG. Aldrig hade jag väl kunnat ana att jag skulle visa upp mina lår i offentlighetens ljus – fritt för alla möjliga att döma och kommentera, men det har jag nu gjort. Och det känns faktiskt helt ok.
Tänk vilken betydelse ett litet, litet ord – en diagnos – kan ha för en människas väg till självkärlek.
Mina framsteg vad gäller att lyssna inåt vad jag egentligen vill ökar hela tiden. Nu har jag ju den snälla, stöttande systern på axeln som – när jag ibland tvekar lite- ger mig den där extra knuffen att våga.
Redo att gå på fest 🙂
För några veckor sen gick jag för första gången i hela mitt vuxna liv på fest iklädd kort kjol och tunna strumpbyxor – det var lite nervöst men jag kände mig ändå taggad att genomföra min “galna” idé jag hade fått.
Så jag gick på festen, hade kul, fick komplimanger och kände mig inte bara ok, utan till och med lite fin.
Någon vecka senare kom då artikeln om mig i MåBra-tidningen – och det jag störde mig mest på med bilden till artikeln var att jag var ful i håret och hade en konstig min.
Inte hur mina lår såg ut och hur tydligt alla groparna syntes. Det är nästan lite humor i det hela…
Framstegen har sen fortsatt och förra helgen var jag i Malung med vänner och två kollegor. Vi bodde i en sommarstuga utan rinnande vatten så “duscha” fick man göra i sjön och det var oundvikligt att dom andra skulle se min kropp.
För ett år sedan hade jag förmodligen ställt in en sån här resa på grund av den panik det hade orsakat att inte ha kontroll på situationen, vem som kunde se mig och inte.
Men nu åkte jag dit, hade en fantastisk helg med sol och bad. Och vet ni vad !? Ingen dog av att se mina ben.
Den snälla systern på högeraxeln börjar bli väldigt kaxig nu när hon får rätt i att det inte är så farligt att visa mig som jag är, som jag alltid har trott.
Och det som kanske gör mig mest gott av allt i min självkärleksprocess är min dans.
Tidigare har min elaka djävul på axeln hasplat ur sig “du kan inte, du är för tjock för att dansa, du har ingen taktkänsla” och jag trodde henne såklart. Men när syrran nu har kickat ner henne från tronen och själv tagit plats, gav hon mig modet att prova på. Med mitt nyvunna självförtroende gav jag mig därför iväg på buggkurs i höstas och från första lektionen har jag haft såååå roligt.
Nu ser jag dansen som en del av mitt liv som jag inte kan leva utan. Kärleken till dansen har gått från bugg till foxtrot och i den dansen ser jag nu en sån stor möjlighet att kunna uttrycka mig och få vara den jag är, och framförallt att våga prova och våga göra fel.
I fredags dansade jag och en kompis på en utebana och eftersom det var så varmt ute och det blir ännu varmare så fort man börjar dansa så tog jag på mig min korta kjol igen.
Det finns inte ord nog för att beskriva hur skönt det var att dansa med bara ben i den enorma hettan. Och slippa klämma in benen i varma byxor eller kompressionsstrumpor.
Tänk att jag missunnat min kropp det här i alla år. Trängt in den i ett hörn och i täckande kläder när den bara vill ut och leva.
Men det är det jag gör nu – jag lever!
Du är SÅ vacker på både in och utsidan Jenny! ?❤?
Tack detsamma fina Lina! Du har ett enormt stort hjärta och hjälper andra trots att du har egna smärtor och bekymmer.
Du är en förebild för mig! <3
Åh jag känner igen mig så mycket. Idag har jag målat ramen på en spegel. Ja och då får man ju verkligen tillfälle att se hur man ser ut. Och jag håll på att börja gråta över hur fet och ful jag var. När man sitter ner och har en kort klänning så syns det ju verkligen vilka fruktansvärda ben man har. Mådde så dåligt ?
Men i början på veckan stod jag framför samma spegel och tyckte att,jomen visst. Jag ser ju helt okej ut. Nu är ju inte dessa bra dagar så ofta,tyvärr…
Men det jobbiga är också smärtan i kroppen. Känslan av tunghet och att man har ont i stort sett hela kroppen. Tunga ben och fötter.
Men jag är så glad för din skull! Du ska vara stolt över dig. Du är så fin och tänk så duktig och vilket jobb du lägger ner för att sprida kunskap om lipödem. All kärlek till dig ❤
Tack för din kommentar Malin! <3
Känns på något sätt lite bättre när vi ser hur mycket av våra tankar och känslor vi delar med varandra, att känna att man inte är ensam om det längre.
Ja, tyngden är riktigt jobbig - men jag har ju liksom vant mig och vet ju inget annat. Märker när jag dansar dock att andra har så otroligt lätta och snabba fötter medan mina känns som dom rör sig i kvicksand. Hoppas verkligen att det blir skillnad efter operationen.
Hoppas du kan få fler bra dagar framför spegeln. Du är bra precis som du är!
Kärlek till dig! <3
Rejält mycket igenkänning på detta. Och pepp till dig! Vilket jobb du gör för din egen skull och så många andra drabbade.
Och självkärlek – ett bra ord. Vi behöver vara snälla mot oss själva till att börja med.
Varma kramar ?
Ett väldigt sent men stort tack till dig för dina värmande ord!
Ja, jag hoppas verkligen att bloggen ska hjälpa en massa unga tjejer att förstå att det är en sjukdom och att oavsett det så är deras kroppar värda att älskas precis som dom är.
Ja, visst är det så. Svårare än man kan tro dock. Ibland kommer jag på mig själv med att tänka som förut i alla fall. Men då påminner jag mig om hur långt jag faktiskt kommit och ger mig själv cred för det istället för att ge mig dåligt samvete över att jag för en stund föll tillbaks i gamla banor.
Stora kramar till dig!
Jag har alltid haft större ben o rumpa än mina vänner men tyckte fram tills jag hade fött mina barn att jag hade snygga kvinliga kurvor??
Efter barnafödande förändrades jag enormt mycke med betong i enormt. Nu efter 14 år kan jag acceptera min kropp igen då jag är ” jämn tjock” istället för onormal stor rumpa och ben.?
Varje dag tackar jag mina änglar för att jag kom i kontakt med denna grupp och dig Jenny så jag fått så vackra och förstående medsystrar och en massa tips o trix??
???
Åhhh, och jag tackar mina änglar för dig EvaMaria! Du är så varm, söt och härlig som person. Och dessutom otroligt positiv din smärta till trots.
Hoppas att även du ska få den hjälp du önskar! <3
Jag är så glad att jag hittade din blogg den där dagen under påsken, då jag förstod att jag har lipödem. Jag har inte kommit så långt i att acceptera min kropp, men du inspirerar oss, bjuder på dej själv och dina tankar och erfarenheter. Du dansar med lätta steg, du är en härlig människa med ett klingande skratt. Tack fina Jenny!
Åh, Karin!
Det var nog en lyckans dag det där faktiskt. För om du inte hittat min blogg hade jag aldrig fått lära känna dig. och det hade varit en stor förlust.
Är så glad att mitt engagemang har smittat av sig och att nu ha dig vid min sida med vårt jobb inom SÖF kommer bli fantastiskt. Tillsammans ska vi skapa en bättre framtid för kvinnor med lipödem.
Hej, vilken underbar blogg att läsa !
Så härligt att du bjuder på dig själv. Jag känner mej precis som du. Eller kände. Förra hösten vann jag en träningsresa till Portugal. Vad ska man göra i Portugal om man inte törs ta av sig varken på armar eller övrig kropp ?? Jo, jag lyssnade på Stina Wollter i Karlavagnen. Hon pratade om att det är viktigt att vara sig själv. Hon hade lagt upp en video på nätet där hon dansade i bikini i sitt kök. Där och då bestämde jag mej för att jag också har rätt att ta plats på stranden. Jag badade och solade i bikini hela veckan ! Har väl fungerat så där här hemma men kanske det kommer också. Här hemma går jag i t-shirt (om den har nog lång arm) och gärna hellånga byxor. Nu har jag ingen diagnos utan det är nog stor övervikt. Men rätten att finnas till finns där ändå 🙂
Hej Elisabeth!
Vad roligt att höra att du uppskattar bloggen!
Helt rätt att låta dig inspireras av andra som försöker sprida mer självkärlek och inte lyssna på samhällets krav på hur vi ska se ut.
Det låter som du hade en underbar resa! Jag gjorde likadant förut – utomlands kunde jag bada och sola för där var risken väldigt liten att träffa nån jag kände. Nu får vi bara ta med oss den känslan till stränderna här hemma i Sverige också.
Kämpa på, tyck om dig själv, och ge dig en klapp på axeln för allt du gör för att du ska må bättre <3
Stor kram!