Dagarna rusar verkligen fram nu såhär sista tiden innan operationen och är det nåt råd jag kan ge till er andra är det att börja med alla förberedelser i extremt god tid.
Jag satte alla bollar i rullning betydligt tidigare den här gången än vid första operationen vilket har känts skönt, och faktum är att jag haft nytta av min egen lista som jag tillverkade efter förra gången med saker att tänka på.
I samband med första operationen hade jag stora bekymmer med min husläkare och under våren kämpade jag därför för att få byta. Jag fick tips om en kunnig läkare i Hammarby Sjöstad och till min stora lycka kunde jag under våren flytta över till henne istället.
För att den här gången vara ute i god tid vad gällde utskrivning av mediciner osv så var jag hos henne redan i slutet på augusti. Det är ju helt underbart, och en ny erfarenhet för mig, att ha en läkare som underlättar för en istället för att mest sätta käppar i hjulen.
Med dokumenten jag fått hemskickade från Klasmeyer Asthetics hade dom den här gången lagt till järn över listan på rekommenderade mediciner – jag vet inte om det är standard för alla nu eller om dom har lyssnat på mina önskemål från sist och lagt till bara på min lista. Jag förklarade för dom att det är lättare för oss här i Sverige att få medicin utskriven om det står på lappen från dom än om vi själva ska försöka förklara det för läkaren här hemma. Inte så lätt sits om man råkat träffat på en sådan som kanske är motståndare till operationen överhuvudtaget.
Nu fick jag i alla fall allt jag behövde utskrivet.
Fragmin, Ibuprofon och Järn som Klasmeyer då hade skickat med och dessutom skrev läkaren ut nytt Citodon och även en tablett (Esomeprazol) som skyddar magen mot för stort intag av Ibuprofen.
Förra gången hjälpte ju inte mina smärtstillande nåt speciellt och därför fick jag Citodon utskrivet. Men det visade sig inte heller funka då jag fick problem med gallan. Min nya läkare trodde att det kunde vara så att min mage inte hade tålt Ibuprofenet och att det var därför den inte klarade intag av även Citodon.
För att vara på den säkra sidan den här gången föreslog hon att jag skulle testa i förväg när jag inte hade några andra tabletter i kroppen – så det gjorde jag i början på veckan och det gick ju hur bra som helst. Känns skönt att ha testat det nu innan i lugn och ro.
Järnet tyckte min läkare också var toppen att jag hade fått rekommenderat med tanke på blodbristen jag fick senast. Jag fick order om att börja ta det två veckor innan operationen.
Hon ordnade också med provtagningen redan då i augusti så allt fanns förberett i datorn när jag kom dit i början på veckan för att ta mina blodprover.
Jag har i dag även fyllt i mina dokument angående mitt hälsotillstånd så dom tillsammans med mina provsvar kommer jag skicka till kliniken i början på nästa vecka.
Kompressionen är ju verkligen ett eget kapitel, det är ju svårt att hitta nåt som passar i vanliga fall och än svårare när det gäller operationskompression. Men ni kan ju läsa i mitt förra inlägg hur det går med den.
Jag har sedan en tid tillbaka börjat boosta kroppen med Ingefärashot varje morgon och en shot med kolloidalt silver varje kväll.
Jag har också köpt en vattenfiltrerare – det blir ju sååå gott vatten och efter att ha funderat på det länge slog jag nu till och köpte en. Jag tänkte att den var extra bra att ha efter operationen då det ska drickas mycket vatten, men helst inte kolsyrat. Då kan jag unna mig det här godare och nyttigare vattnet.
Nåt annat jag lärde mig av förra gången var att även den första tiden efter operationen bör planeras väl. Så återigen kommer mina föräldrar (mamma) och hjälper mig första dagarna – dom kommer även hjälpa mig att handla de varor jag behöver.
Men än viktigare är att jag har bokat en tid hos min husläkare första dagen när jag kommit hem igen så att vi direkt kan mäta blodtryck, kolla blodvärde osv och kan vidta ev åtgärder med en gång. Jag har även bokat in tid för MLD samma dag så jag hinner få lite ordentlig hjälp med det innan helgen kommer. LPG har jag bokat in med start två veckor efter operationen – det kändes lagom förra gången så kör på det nu också.
Så sett till detta känns det som att jag har läget under kontroll och känner mig mer förberedd än förra gången – men säg den lycka som varar…
Det är en sak som inte gått som det var tänkt och det är min förfrågan om att få ha en lymfapress hemma under en månads tid efter operationen.
Min förfrågan skickades till Bräcke som skriver ut sådana hjälpmedel men jag fick naturligtvis ett nekande svar. Dom menade på att eftersom det saknas evidens för att fettsugning hjälper vid lipödem och att det saknas forskning för om patienten hjälps av lymfapress så var det inget dom kunde erbjuda.
Det jag erbjöds var 3!!! gånger i lymfapressen hos dom.
Jag motsäger mig naturligtvis det här beslutet och tycker det känns väldigt naivt att tro att svullnaden skulle vara borta efter tre gånger.
När jag satt där i telefon med sköterskan som meddelade mig beslutet (men som själv inte hade tagit det)kände jag hur det klumpade ihop sig i halsen. Det slog mig återigen hur otroligt maktlös jag känner mig mot dessa individer som bara bestämmer att vi inte får någon hjälp och vi har absolut ingenting att kunna sätta emot.
I det här fallet tycker jag bara det känns enormt orättvist då jag ju vet att andra har fått hjälp och har lymfapress hemma – oavsett operation eller ej. Vem är en person att göra bedömningen att jag inte ska få det? Detta utan att ha träffat mig eller ens ringt upp och frågat hur jag mår nu och hur det var efter förra operationen.
Jag har frågat min husläkare om vi kan skicka förfrågan någon annanstans men hon vet ju inte heller vilka som kan skriva ut förutom Bräcke. Med tanke på att jag kommer ha så stora delar av kroppen opererade den här gången hade det ju känts som en dröm att kunna lägga sig i pressen nån halvtimme varje dag för att kunna hålla svullnaden i schack.
Men den energi det tar att bråka om detta tror jag att jag istället kommer lägga på att försöka bli frisk – jag får helt enkelt hoppas att det ordnar sig ändå.
Det här motståndet många av oss möter i vården hela tiden får mig verkligen att känna mig enormt liten – och det sätter mer spår än bara bristen på hjälp.
Jag tror jag pratar för flera av oss när jag säger att det slår undan fötterna på oss när vi bara möts av svar att det saknas evidens istället för att se till en individ som behöver hjälp – det påminner i alla fall mig om alla de gånger jag själv tvekat och trott att det var mitt eget fel.
0 kommentarer