I tisdags besökte jag Lymf S med min föreläsning Lipödemhälsa.
Föreläsningens fokus låg på att belysa på vilket sätt, och varför, lipödem påverkar vardagen i så pass stor utsträckning. Och framförallt vad vi själva kan göra för att minska påverkan. Jag berättade om vad vi kan göra rent fysiskt men också hur vi kan jobba med det mentala för att inte bara göra livet roligare, gladare och friare utan även för att underlätta för våra lymfsystem.
Med under kvällen var även Johanna Falck, doktorand Jönköping University, som delade med sig av sina studier kring lipödem. En detalj i hennes presentation som jag fastnade för var detta: Trots att lipödem vanligtvis utbryter mellan 12-17 års ålder så får man inte sin diagnos förrän i åldern 50-59. Det här är ju egentligen inte någon nyhet för oss som lever med sjukdomen, men ändå skrämmande siffror.
Personligen tänker jag att den stora differensen mellan utbrott och diagnos beror på två saker. Först och främst för att det är väldigt svårt att hitta någon inom vården som kan, och vill, ställa diagnos. Men också på grund av att den allmänna kunskapen om lipödem fortfarande är på tok för låg. Så pass låg så att man inte ens själv vet vad det är man ska söka för förrän senare i livet.
Som vanligt efter jag varit på föreläsningsuppdrag så fylls jag av så mycket värme och hopp. Det är alltid så roligt att träffa mina kära lipödemsystrar. Er som jag har så mycket gemensamt med och känner sån koppling till, trots att vi kanske aldrig träffats innan. Det känns också så väldigt fint att få dela med mig av mina erfarenheter och förhoppningsvis kunna guida andra till ett bättre liv med lipödem.
Vi är alla värda att må så bra vi bara kan, trots denna skitsjukdom.
/Jenny
0 kommentarer