Dag 1 – Operationsdagen

Jag kom alltså till Köln dagen innan operationen vilket var skönt, då behövde jag inte oroa mig för ev inställda flyg eller liknande och kunde i lugn och ro och hinna slappna av inför det som komma skulle. Jag tog min Fragminspruta (blodförtunnande) vid 21-tiden och fick veta av sköterskan att det var viktigt att ta den på samma tid resterande nio dagar.
Jag hade tid kl.8 på morgonen vilket jag tyckte var skönt eftersom man ska fasta sex timmar innan och inte får dricka nåt på två timmar innan.

Kvällen innan hade jag fått en hög med kläder att ha på mig på operationsdagen och 7.30 klev
Dr. Klasmeyer in på mitt rum. Han fotade mig från alla vinklar och började sen med ritningarna på mina ben och min mage.
När han var klar kom narkosläkaren och vi gick igenom mina svar i dokumentet jag hade skickat in och hon frågade om allergier osv.
Sen tog dom med mig ner till operationssalen, ställde mig på vågen och la mig på britsen. Narkosläkaren förklarade väldigt noggrant vad dom gjorde och mitt i ett samtal med Klasmeyer hade jag plötsligt somnat in.

Ca 2,5 timme senare vaknade jag upp på ett fint ljust rum och det kändes som det hade gått två minuter snarare än dryga två timmar. Sköterskan kom in och tittade till mig och frågade om jag hade ont, vilket jag hade, men framförallt så skakade hela min kropp.
Hon sa att det var helt normalt att man skakar och fryser men att det skulle gå över efter ca en kvart och då skulle jag få smärtlindring. Till en start upplevde jag inte att jag frös utan det var bara dom helt okontrollerbara skakningarna som jag noterade och det kändes väldigt obehagligt. Rösten var helt förstörd så jag lät inte så kaxig när jag försökte mig på att prata lite 🙂

Tiden på uppvaket gick dock väldigt fort och plötsligt hade jag varit där i några timmar redan och det var dags för oss att prova om jag kunde ta mig upp till mitt rum.
Det var helt upp till mig om jag ville ligga kvar eller inte men de flesta verkar tycka det är skönt att komma tillbaka till sitt eget rum som alltså ligger en våning upp.

Sköterskan stöttade mig ordentligt och sa att jag skulle säga till om jag blev yr, och att det fanns stolar på vägen upp att sitta på. Med mitt vanliga mod sa jag att det nog skulle gå så bra men jag hann inte mer än ut ur rummet innan yrseln slog till rejält, det slog lock för öronen och jag mådde lite illa. Så snabbt satte vi mig i stolen och sköterskan höll upp mina ben i hennes midjehöjd.
Vi satt där en stund tills jag fick tillbaka färgen i ansiktet och jag fick vatten innan vi gjorde ett nytt försök uppför trappan. Jag kände mig väldigt svag och musklerna lydde ju inte riktigt så trappstegen kändes otroligt höga.
På vägen upp hade dom placerat en stol till utfall jag behövde sätta mig men jag klarade mig precis hela vägen in i rummet. Det är inte långt men just då kändes det som en bra bit 🙂

Dom hade förberett sängen i mitt rum med några underlag för mig att ligga på, utfall jag skulle läcka mer, och jag fick order om att stanna i sängen resten av dagen.
Jag gjorde trots allt ett försök att gå upp till badrummet senare under dagen, men väl där så började jag må lite illa och sen på bara några sekunder fick jag tillbaka locket för öronen och kände att jag måste sätta mig på toalettstolen, min kompis fick rycka in och hålla upp mina ben.

På kvällen fick jag en banning att jag hade försökt gå upp och dom menade att det kan gå väldigt snabbt med blodtrycksfallet och i värsta fall svimmar man och kan slå sig rejält. Så lyssna på dom som vet och stanna i sängen kära ni 🙂

Klasmeyer kom tillbaka innan han skulle gå hem för att se hur jag mådde och vi pratade då om att han hade varit lite försiktig med att ta bort för mycket mellan låren eftersom huden är så tunn där. Han vill vänta och se hur huden drar ihop sig på framsidan och så tar vi i så fall mer på nästa operation då vi ska göra baksidan.
Han tog ytterst lite på mina underben då dom är rätt förskonade från lipödem så jag klarade mig bra med öppna tår på min kompression och benen hade inte svullnat nästan nåt alls.
Under dagen kändes det ändå helt ok med smärtan, då det inte märktes så mycket alls när jag låg stilla, men däremot var det rejält svårt att försöka röra på benen båda i sid- och höjdled.

Frampå kvällen tyckte jag det började svullna på lite vid vristerna så eftersom jag inte hade en chans att nå mina fötter fick min kompis hjälpa mig på med mina knälånga kompressionsstrumpor jag hade med mig. Det kändes skönt att ha strumpor löst ovanpå för att kunna dra dom på och av vid behov. Både ovan- och nederdelen på sängen gick att ställa upp i den vinkel man önskade så det var bra för svullna fötter.

Under dagen hade jag fått några ibuprofenliknande tabletter och till kvällen fick jag också tabletter som skulle hjälpa mig att sova som jag kunde ta om jag ville. Sköterskan rekommenderade att jag skulle ta dom först när jag verkligen var redo att somna eftersom dom skulle verka ganska fort.
Jag kände att jag hade svårt att somna raklång liggandes på ryggen och tabletterna funkade sådär så det blev lite orolig sömn min första natt med mina nya ben.

Se filmer från operationsdagen på min youtubekanal!

 

Dag 2

Jag hade som sagt svårt att sova på grund av att jag var tvungen att ligga raklång på rygg så kände mig till en början lite sliten av det men ändå betydligt piggare än på operationsdagen.

Sköterskan kom på besök på morgonen och kollade om allt var ok och passade då på att ta ut katetern, det gick väldigt smidigt och lika skönt som det var att ha haft den dagen innan så var det nu så skönt att bli av med den och kunna röra sig lite mer fritt.

Muskelsmärtan var värre än dagen innan och det var väldigt svårt att få musklerna att lyda mig, speciellt vänster ben som kändes som att det var kapat vid ljumsken.

Jag fick hjälp av min kompis för att dra mig ur den låga sängen, när jag väl kom upp i stående ställning fick jag stå kvar där lite dubbelvikt en stund för att låta musklerna och huden vänja sig.

Det kändes rätt bra att Klasmeyer och jag hade kommit överens om att inte operera övre delen av buken då jag ändå blev som en ostbåge varje gång jag skulle ställa mig upp och hade väldigt svårt att räta ut mig och stå upprätt.

 

Jag och min kompis beslutade oss i all fall för att ta en kortare promenad runt huset för att få lite frisk luft och för att röra lite mer på musklerna och få igång cirkulationen i kroppen.
Jag hade dock svullnat lite mer under natten och jag kände mig osäker på om min kompression verkligen var tillräcklig eftersom den slutade vid vristen. Jag beslutade mig därför för att dra på den andra kompressionen ovanpå. Kompisen Linda hjälpte mig men det var fruktansvärt smärtsamt att få på den.
Väl på tog vi oss ut i alla fall och trappan gick betydligt bättre än dagen innan och jag var framförallt inte lika yr längre.

När kvällen kom bad jag om en extra kudde så jag kunde ha den mellan mina knän och på så vis kunna lägga benen i lite vinkel mot varandra utan att det gjorde så ont, mycket bättre.

 

 

 

 

 

Dag 3 

Dag tre var det dags att resa hem.
Jag hade sovit ok och så länge jag låg stilla var smärtan helt ok, kände knappt av den alls då den brännande känslan jag hade haft direkt på uppvaket hade gett med sig.
Men när jag gick upp och skulle ta mig till badrummet kände jag direkt att yrseln hade kommit tillbaka. Jag var väldigt matt och musklerna gjorde sjukt ont fortfarande – bästa sättet att beskriva det är nog som den värsta träningsvärken nånsin.
Klasmeyer kom förbi och kollade upp mig innan han skulle operera en ny patient och när jag berättade att jag mådde lite sämre och var väldigt yr klämde och kände han igenom de opererade områdena och sa att allt kändes fint.

Kliniken hade bokat taxi till oss som hämtade oss kl.14, planet skulle gå 17.50, då det kunde vara köer under en fredageftermiddag men det gick smidigt och vi var på Dusseldorfs flygplats i god tid. Resan kostade 90€ och det hade varit värt det dubbla då jag kände att det inte fanns på kartan att jag skulle kunnat ta mig dit på något annat sätt än bil. Så fort jag stod upp kom yrsel, matthet och illamående.
Jag hade bokat sjukvårdsassistans på vägen hem så vid incheckningen sa vi till om det och fick vänta en liten stund innan en man med rullstol kom farandes och hämtade upp mig och körde mig direkt till gaten. Otroligt skönt att slippa stå i köer och vänta och jag vet faktiskt inte om det hade varit fysisk möjligt för mig att gå själv.
En lättnad var i alla fall att mina fötter inte hade svullnat alls så min oro innan över vad jag skulle ha på fötterna på vägen hem visade sig var helt obefogad då jag åkte hem i mina stövlar jag hade åkt dit i.

Hemma i Stockholm mötte vi upp mina föräldrar som skjutsade mig hem då jag inte kunde köra med mitt vänsterben som inte reagerade så som jag önskade och inte riktigt gick att lyfta.
Väl hemma i lägenheten var det sååå skönt att äntligen få lägga sig i sin egen säng. En säng som jag bullade upp med kuddar i fotändan så det blev högläge för benen och sen hade jag massor av mjuka kuddar runt om mig så jag för första gången sen operationen kunde somna lite lätt på sidan.

Jag sov som en gudinna 🙂

 

 

Dag 4

Resan hem hade frestat på och när jag vaknade på morgonen hade benen svullnat upp betydligt mer. Det spände och drog i dom och kompressionen kändes som en andra hud mer än att den satt utanpå benen.
Smalbenen var relativt opåverkade förutom ömhet och känselbortfall men från knäna och uppåt var det rejält svullet och det var en jättemärklig känsla att ta på benen men ändå inte riktigt känna dom. 

Mamma var kvar hos mig och det var ett måste för mig att ha nån hos mig som kunde hjälpa mig med mat, sätta på mig strumpor, hämta nåt som hade hamnat på golvet osv då jag absolut inte kunde nå mina egna fötter.

Jag var fortsatt lite yr men framförallt matt men mamma och jag gav oss ändå ut på en väldigt kort promenad.
Det gick sååå sakta för mig att ta mig fram med mina myrsteg så promenaden så blev inte långt i sträcka räknat, men det blev en lång promenad i tid 🙂

På kvällen ryckte mamma in och gav en variant av MLD genom att bara stryka händerna uppåt, mot knäveck och mot ljumskar och faktiskt gick svullnaden ned lite av det. Jätteskönt.

 

 

 

 

 

 

Dag 5

Fem dagar efter operationen sov jag för första gången en hel natt, det var så skönt med kuddarna runt omkring mig som jag hade bullat upp och lite försiktigt kunde jag nu lägga mig helt på sidan.
Trots den goda sömnen vaknade jag med otrolig smärta i musklerna och jag hade väldigt svårt att resa mig. Jag fick stå länge på stället för att låta kroppen vänja sig innan jag kunde ta första stegen.
Efter en del rörelse blev det såklart lite bättre men jag var inte så kaxig.

Jag noterade att mitt vänsterben fortfarande var betydligt värre med både smärta och svullnad och hade precis som innan svårare att röra på det benet, dessutom började jag tycka att det var drygt att inte känna att mina smärtstillande (Ibuprofen 600) som jag hade fått utskrivna.

Min svullnad var fortsatt betydligt värre från knäna och uppåt och kompressionen började kännas stor på underbenen.
Jag ville ju ha tryck ända nerifrån foten och avtagande uppåt så jag beslutade mig för att byta kompression. Jag hade nämligen fått låna en i samma storlek men som var insydd just på underbenen så jag satte den ut-och-in så sömmarna hamnade utåt och det kändes sjukt bra att få på sig nåt nytt rent och fräscht och som också kändes bättre storleksmässigt.
Dock var det inte helt lätt att komma i den nya kompressionen då jag var så öm överallt men jag var så tacksam över att den var öppen i magen så jag liksom kunde kliva i den och inte behövde rulla upp den över dom ömma benen – känns inte som jag hade klarat den smärtan.

När benen väl satt uppe kunde jag knäppa igen med hakarna i magen – mycket bra lösning. Tackade också gud för det smidiga hålet i grenen som gjorde att kompressionen kunde sitta på plats och hålla ihop vävnaden även när jag behövde gå på toaletten.
Passade på att spana in mina ben när jag ändå hade kompressionen av och ska sanningen fram så var jag också väldigt nyfiken på hur dom såg ut 🙂
Jag hade mest blåmärken där jag inte hade ont vilket jag tyckte var lite roligt. Magen var för övrigt inte speciellt svullen och gjorde inte ont mer än när jag skulle resa mig.

Efter bytet av kompression var jag helt slut och vilade en stund innan mamma och jag skulle åka och handla. Var så tacksam att ha henne med för jag hade aldrig klarat detta själv.
Vi tog även en minipromenad i det vackra vädret och det kändes ok men när jag kom hem hade jag svullnat på rejält och skulle lägga mig för att vila.

Men jag kom aldrig så långt innan det ringde på dörren och jag fick besök, först av en kompis och sen av en granne, det var inte jättelånga besök men det gjorde att jag blev sittandes med benen nedåt och det lärde jag mig snabbt att det inte funkade. Det kändes som om huden på benen var på väg att spricka och att benen nästan var på väg ut ur kompressionen.

Jag kunde konstatera att det där var alldeles för mycket aktivitet och det blev vila med benen i högläge resten av kvällen och jag började längta efter mitt första besök hos lymfterapeuten.

 

 

  
Dag 6

Jag sov dåligt och vaknade lite håglös och väldigt trött.
Gick upp och åt frukost men gick sen direkt tillbaka till sängen igen. Dagen innan hade jag känt mig lite snuvig och hade nu blivit förkyld med snuva och framförallt hosta, säkert var detta en bidragande orsak till att jag kände mig så otroligt trött.

Alltmedan jag låg och slappade i sovrummet var mamma supergullig och lagade matlådor åt mig av allt det vi hade handlat dagen innan – kändes väldigt märkligt att ligga där utan att hjälpa till men så värdefullt då jag inte orkade stå upp mer än max 30 minuter i taget.

På eftermiddagen kom pappa och åt middag med oss innan det var dags för mamma att åka hem. Hon gav mig lite MLD och lämnade sen mitt hem i ett fantastisk skick – nystädat och frysen full av matlådor -ovärderligt.

Jag hade i några dagar haft dåligt samvete över att jag inte hade hunnit svara på meddelanden efter min medverkan hos Malou en hel vecka tidigare så satte mig därför vid datorn och skrev ett blogginlägg som svar till de som tillkommit i facebookgruppen och även nya följare på bloggen. Jag slängde upp fötterna på en stol bredvid datorn men kände ändå hur det svullnade på rätt snabbt, det blev ett raskt skrivet inlägg för att sen återgå till sängen med fötterna mot väggen i huvudändan.

 

Dag 7

Muskelsmärtan var fortfarande stor men jag kunde börja röra på mig bättre och nu lyckade jag med stor ansträngning precis nå mina fötter för att kunna ta på mig strumporna själv:)
På morgonen tog jag min lilla bil och åkte iväg till lymfterapeuten där vi skulle mäta ut ny kompression till kommande 6-8 veckor. Det visade sig dock att hon som skulle mäta var sjuk – men lika bra var det för jag hade börjat fundera över hur sjutton vi skulle kunna mäta när jag var så svullen – då blir det ju knasiga mått som inte kommer passa sen när värsta svullnaden lagt sig.

Det blev ett snabbt besök och jag hann mellanlanda hemma för att äta lunch innan jag begav mig av igen – den här gången till Bräcke diakoni där jag skulle få min första MLD-behandling. (Manuellet lymfdränage – för att hjälpa svullnaden att avta)

Jag noterade att yrseln var aningens bättre men framförallt så insåg jag plötsligt att jag hade fått tillbaka känseln i stora delar av mitt högerlår. Såå skönt!

Lymfterapeuten på Bräcke utförde en superskön MLD och tog i precis sådär lagom hårt så att det hände nåt men ändå så att jag inte kröp av bänken av smärta. Hon kunde också konstatera att det var betydligt stummare i vänsterben och det fick lite extra lymfdränage och jag mådde toppen efter behandlingen.

På vägen hem slog det mig att jag har frusit väldigt mycket sen operationen och framförallt i de opererade områdena och jag har legat väldigt mycket under värmefilten sen jag kom hem. 
Väl hemma igen såg jag till att vila några timmar innan jag fick besök av fantastiska vänner som kom med mat till mig.

Trots vila och fötter i högläge blev svullnaden värre under kvällen och vänsterbenet var bortdomnat från knät ända upp till höften – en riktigt obehaglig känsla. Värsta svullnadskänslan så långt och det var nästintill omöjligt att böja knät då huden stramade och kändes som att den nästintill skulle spricka om jag försökte röra knät i större vinkel.