En fredagskväll för några veckor sen så kom det ett inlägg i min facebookgrupp. Ett sånt där inlägg som berörde och grep tag.
Det var gruppmedlemmen Maria Lindelöf som hade skrivit en text om hur det varit att leva med en stark inre kritisk röst. En röst som klankat ner, kritiserat, pushat på – och fått makt att göra livet allt mindre.
Det hon beskrev var också ett liv som kunde varit min egna berättelse, jag som också levt med en otroligt elak inre kritiker kunde känna igen mig på pricken – och det tror jag att alla som har lite för mycket sällskap av den där elaka inre rösten också kan göra. Och när vi kan känna igen oss, när någon sätter ord på det man själv upplever, så brukar det kännas läkande – och bara det kan göra att den kritiska rösten får lite mindre högljudd röst. Att den tappar lite av makten att styra måendet och livet.
På grund av det så bjöd jag in Maria till att gästa Lipödempodden där hon fick berätta mer ingående om hur den här rösten påverkat henne – och inte minst – hur hon nu kommer ta sig an livet framöver när den inre kritikern inte längre ska få styra.
Lyssna gärna på det avsnittet, men först läs gärna hela hennes otroligt vackra och poetiska text nedan om hur det kan påverka hela livet att ha en hög inre kritisk röst.
Mästaren och skammen
En kväll fick jag nog! Eller noget fick mig. Någonting ändrades.
I flera dagar hade en låg, subtil sorg legat i mitt huvud. Inte som en storm, inte som gråt – mer som ett grått väder som aldrig riktigt lättar. En kritiker, vi kallar honom Mästaren, vinlade sig om att varje vaken stund hålla mig påmind om alla mina brister, min obetydlighet , min fulhet, att jag är en människa som aldrig kan bli omtyckt utan att prestera.
Han är gammal. Inte i år, utan i vana. Han har följt mig länge. Han rör sig vant genom mitt medvetande, nästan hemtamt, som någon som har nyckel till huset. Hans arbete är enkelt och outtröttligt. Skammen är hans verktyg. Och han använder det med precision.
Han påminner mig ständigt att mitt liv är inget annat än ren tur och att jag tar genvägar och fuskar. Mästaren pekar ut allt jag inte är och planterar skam. Skam över hur jag ser ut, skam över vad jag gör, skam över mina livsval, skam att jag aldrig är tillräcklig. Skam över att ingen tycker om mig, skam över att inte lyckas på jobbet. Skam över att inte vara en tillräckligt bra dotter som föräldrar inte kan bry sig om än annat på avstånd.
Mästaren njuter att ge mig skam. Värst är det hur jag ser ut. Min kropp som Mästaren sagt är ful, stor och äcklig. Jag har lyssnat i många många år och jag tror honom. Jag ser bevis på det överallt och får ständig påminnelse om att Mästaren har rätt. Han ger mig bevis i ord, i texter, i bilder. Han ger mig bevis för jag hör hur vi människor talar om sådana som ser ut som jag. Vi duger inte.
Så jag lovar mig att jag vill inte vara som den Mästaren säger att jag är. Min mat blir ångest, kläder slutar jag köpa, träningen blir en livlina till hoppet om att jag ska bevisa att jag kan ändras. Jag stänger av min kropp, känner inga känslor, ingen lust, ingen glädje, bara en växande, otäck magma av sorg. Och ur sorgen växer en lågintensiv stress som kryper in själva nervsystemet, ut i celler. Till och med huden tappar glans.
Jag känner mig svag och hjälplös. Jag känner mig aldrig som mitt sanna jag i den där sjuka och traumatiserade kroppen, jag känner mig aldrig vacker. Inte på riktigt. Och ingen kan argumentera emot hur jag känner. Jag undviker speglar, att bli fotograferad, när det publiceras en bild i media tittar jag aldrig. Jag behöver inte bli påmind.
Jag minns när jag är elva år, det startade då. Jag hade fett på insidan på knäna. Min kompis hade smala ben och fettfria knän, så hon kunde ha kort kjol. Sedan dessa har jag aldrig visat mina knän utan dolt benen i långa kjolar. När jag var 17 år skulle vi ut och tågluffa. Vi fyra vänner träffade läkaren för att få vår vaccination. Mina tre vänner var smala. Läkaren klappade mig på rumpan där sprutan skulle in och sa att här fanns det hull. Några år senare träffade jag en annan läkare som klappade på mitt lår och sa att här finns det en fin kaloridepå.
När jag var 22 år var en sommar då jag var smal, för jag åt nästan ingenting. Den sommaren minns jag en kort vit klänning. Jag bar den en varm sommarnatt. Jag minns känslan av att vara ung. Att vara älskad. Att livet var en fest som fortfarande pågick långt in i morgonen. Men Mästaren är alltid närvarande, aldrig tyst, kanske bara mera dämpad.
Allt det där syntes nog aldrig på utsidan. Inte på riktigt iallafall. Utåt fungerade livet. Jag gjorde det jag skulle. Jag presterade. Jag log. Jag tog ansvar. Jag levererade. Jag blev bra på det där – att vara den som klarar saker. Den som håller ihop. Den som gör sitt bästa. Och människor tyckte nog att jag var stark. Men styrkan är ofta bara ett sätt att överleva Mästaren. För varje prestation gav några minuter av tystnad. En kort paus. Som att han tog ett steg tillbaka och granskade mig i tystnad. Sedan började han igen. Inte tillräckligt bra. Inte tillräckligt snygg. Inte tillräckligt smart. Inte tillräckligt älskvärd. Och mycket annat. Och jag trodde honom.
Jag trodde honom när jag undvek speglar. Jag trodde honom när jag kände hur kroppen tog plats i ett rum. Jag trodde honom när jag jämförde mig med andra kvinnor och alltid kom fram till samma slutsats: De är bättre. Så livet blev en märklig kombination. På utsidan – en människa som gör saker. Som vågar. Som driver. Som tar plats i världen. På insidan en kvinna som lever i ständig skam. I många år levde jag så. Tills en kväll när något brast.
Jag minns inte exakt vad som hände. Det var inget dramatiskt. Ingen stor scen. Bara en plötslig, stilla insikt. Jag är så fruktansvärt trött. Trött på att leva i krig med mig själv. Trött på att varje dag vakna till en röst som föraktade mig. Trött på att bära skammen som om den vore min egen.
Så dyker en tanke upp. Min inre kritiker, min mästare. Tänk om han aldrig varit en mästare. Tänk om han bara varit en röst jag lärde mig lyssna på. En röst från läkare, från blickar, från ord, från ideal, från allt det där som långsamt lär en ung flicka hur en kropp “ska” vara. Och jag började undra. Hur skulle mitt liv ha sett ut om jag aldrig hade trott honom? Om jag hade fått vara den jag egentligen är. Den där människan som finns under allt det där. Hon som fortfarande någonstans minns hur det kändes den där sommarnatten i den vita klänningen. Ung. Levande. Och för ett ögonblick – fri.
Sommaren 2023 inser jag att jag har lipödem. Inser också att hormonförändringarna i klimakteriet bidrar till att lipödemet accelererar. Min självkänsla sjunker som en gråsten. Jag träffar läkare och dietist, men möts av nonsens. Rådet blir att reducera kaloriintag till 1200 kalorier per dygn, röra mig mer och lära mig att djupandas. Jag får även göra ett suicidal-test. Sedan träffar jag lymfterapeut, som endast erbjuder mig manuell lymfdränage-massage. Slutligen två olika plastikkirurger för konsultation som både bekräftar min misstanke. Jag lägger undan pengar, att operera sig är dyrt. Jag fortsätter leta efter rimliga alternativ.
Våren 2025 har jag ännu inte bestämt mig för operation. Men sommaren kommer och med den det grå vädret i mitt huvud som inte lättar. Mästaren är mer högljudd än någonsin. Så kommer den kvällen när noget är nog. Jag ber om hjälp. Jag gör inte saker halvhjärtat, och jag vet att om jag ska investera tid, energi, smärta och mycket pengar i att ta bort mitt lipödem, så vill jag komma ut på andra sidan som den absolut bästa versionen av mig själv. Jag kan inte hjälpa att jag har sjukdomen, det förstår jag nu. Men nu är jag här. Det är här jag börjar nu. Inte med att besegra Mästaren. Men med att sluta lyda honom. Jag måste iallafall försöka återta vad jag vet är jag.
Känner du igen dig och vill ha stöd?
Precis som Maria skriver så är det så vanligt att den här kritiska rösten tar allt mer plats under sommaren. Hur den kan få en egentlig längtan efter sommaren att blekna bort och istället ersättas med en stark önskan av att den snart ska ta slut så man får krypa in i sin skyddande dräkt av täckande kläder igen. En önskan att den ska ta slut så känslan av att vara fel och känna sig ful kan tystna något och inte kännas lika påträngande akut.
Om du känner igen dig i det här så vill jag tipsa dig om min guide En sommar utan skam. Det är en kostnadsfri guide för dig som känner att sommaren är en påfrestande period – och som önskar att det såg annorlunda ut. Och om du precis som Maria känner att du fått nog av att vara styrd av den här inre elaka rösten – och längtar efter en sommar där du kan känna dig fri.
Låter det som något du behöver kan du läsa mer och beställa guiden här.
Ge lite kärlek till Maria
Och sist men inte minst. Om du tyckte om Marias text – skriv gärna en kommentar till henne för att visa din uppskattning att hon så öppenhjärtligt delat med sig av hur ett liv med självkritik kan vara.
Och du, vi med lipödem har en extra utsatthet för att drabbas av skam och självkritik. Så jag vill att du kommer ihåg att det är aldrig ditt fel att det blivit så – men om du fått nog och vill göra en förändring så vill jag också att du ska veta att det går.
Med värme och kärlek från mig.
/Jenny
Vilken stark och berörande text, Maria. Du sätter ord på mycket av det jag själv brottas med, nästan så jag tappar andan över hur du på pricken beskriver om Mästaren. Tack att du delar med dig.